Verkligen.

Ska livet verkligen vara så här nu, bara för att man råkar ha en liten bebbe? Inatt har min lilla älskling och jag vari uppe hela natten. Vi spenderade nattens timmar med att:

1) Skrika
2) Försöka halvsova i soffan med Hannah på magen
3) Skrika
4) Torka upp bröstmjölk som Hannah spottar ut
5) Skrika
6) Stå och trampa utanför bageriet som öppnar kl 6
7) Skrika

Efter denna natt var någon timmes sovande då vandrade Hannah och jag upp på stan för en dags jobbande. Hannah var hur nöjd som helst eftersom hon fick sitta på mammas mage och sova. Hur mår då mamma idag? Well... Tänk vad bra att de finns smink som åtgärdar det värsta problemet. Och sova, ja. Det kommer väl som sagt när man blir gammal. Det jobbigaste med nätterna är dock att inte kunna lämna över till någon. Om jag tröttnar någon timme så är de bara att bita ihop och köra på. Jag får nu inte längre gå på toaletten själv, att duscha längre än 2 min är otänkbart och laga ordentligt mat finns inte heller i denna värld. Men gud vad jag älskar min otroligt fina dotter. Och jag skulle faktiskt vara uppe flera nätter i rad för hennes skull... Bara inte i natt.

(Hannah har nu sovit sen kl 4, och nu är klockan snart 7. Ni kan ju i alla fall tänka på mig i natt)