Lite dåligt.

Ni vet hur de är. Jag är faktiskt ensamstående mamma. Jag är också student. Kollega till mina arbetskamrater. Jag jonglerar mitt barn, mina studier och mitt jobb. Hela tiden, de slutar aldrig. När man sen blir sjuk om och om igen så tappar man liksom gnistan. Jag har nu tappat den gnistan som jag hade i början av hösten. Jag var exalterad över att kunna hantera så många bollar i luften samtidigt. Att inte vara beroende av någon utom mig själv. Jag försörjer mig och mitt barn, helt själv! Jag försöker samtidigt hinna med ett kärleksliv, vara en vän och en bra dotter till min mamma. Men ibland blir de för mycket. Som idag. En dag som denna då man bara vill lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet. En dag då man bara vill vara själv, eller ompysslad. Jag får ångest för att jag inte kan leka med Hannah, att hon inte får ett lagat mål mat varje kväll och att hon får se sin mamma må dåligt.

Men någonstans måste de kanske vara ok. Jag erkänner nu att jag mår dåligt, jag som aldrig erkänner de! Men nu är jag sjuk och känner att jag inte klarar så mycket mer motgångar just nu.

Tänkte bara ni ville veta. Så är jag oförskämd, tråkig eller rent av aggressiv. Så hoppas jag att ni förstår.

Sovtider

Hannah har någon inbyggd klocka som säger åt henne att vakna varje natt 2,30. Oftast, ibland 2,45 också. Det är alltid kring den tiden som hon ställer sig upp, skriker och ber om att få komma upp i min säng. Vilket hon alltid får, men nu undrar jag. Hur blir man av med den vanan? Hur får jag henne att sova hela natten i sin egen säng? När hon kommer upp till sängen så ligger hon längs med mig och trycker hela sin lilla kropp tätt tätt mot min. Det blir liksom inte så mycket sömn då.

Nu har Hannah hämtat skorna vilket betyder dagis!

Dags för dagis.

När klockan börjar närma sig åtta så förstår Hannah att någonting är på gång. Varje morgon sätter hon sig, kring kl 8, i hallen med sina skor och sin jacka. Som att hon berättar för mig att de nu är dags för dagis och hon vill ut från denna håla! Kunde hon skulle hon säkert sätta på sig skorna, låsa upp dörren och vinka glatt när hon kryper ner för trappan.
Tack lov är vi inte där än...

När jag har kameran med mig så ska jag ta kort på detta.

Update!

Mycket som är på gång hela tiden. Jobb och plugg har ju sin tid, lek med Hannah har sin och all hushållsordning har ju sin. Nu har vi varit sjuka och jag håller just på att bli frisk från min dubbelsidiga öroninflammation.

Hannah växer och växer men vägrar att gå. Vi roar oss med att leka, vara ute och ligga i sängen och mysa. Det känns som vi nu har lämnat småbarnstiden bakom oss och allt blir liksom lite lättare med tiden. Jag har så svårt att förstå hur man skulle vilja ha ett litet spädbarn nu. Det är ju nu man har tid till sig själv!

Lite nya bilder på trollet.