Ni vet när man blir lite osäker på sin roll som mamma. Man vet inte riktigt om man gör rätt eller fel, om de metoder man använder är de rätta eller om de skadar mer. Men jag tror någonstans att man måste kunna vara ärlig med sina fel och brister, av vi mammor också är människor. Jag skrek åt min Hannah idag när hon inte lyssnade. Ångesten kunde inte ha slagit till hårdare och gjort mig uppmärksam på vad jag gjorde. Samtidigt som jag bara är mamma och människa så orkar inte jag heller hela tiden. Försökte förklara för Hannah att mamma också blir ledsen och arg ibland. Vi bad varann om ursäkt.
Nu vill hon inte riktigt sova utan tar till alla hjälpmedel hon kan för att slippa. Vad gör man då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar